NATO är inte en militär utan en humanitär allians

Av Kim Michaels 

Jag antar att de flesta vid det här laget är medvetna om att Ryssland har trollfabriker där människor är anställda för att sprida rysk propaganda över internet, särskilt på sociala medier. Jag har personligen tagit bort flera troll från min Facebook-sida sedan invasionen av Ukraina startade. Ett av de primära målen för dessa troll är NATO, och de hävdar att NATO:s expansion österut efter Sovjetunionens fall var ett misstag eftersom det provocerade Ryssland. Jag har till och med sett detta påstående i vissa mainstream västerländska medier. Så låt mig ge dig min personliga åsikt om NATO.

Jag växte upp i Danmark under det kalla kriget, och jag lärde mig i skolan om nazistisk propaganda och Hitlers propagandaminister, Joseph Goebbels. Jag lärde mig också om sovjetisk propaganda och målet att förvandla hela världen till ett kommunistiskt samhälle. Jag var tio när jag blev medveten om att om någon i Ryssland tryckte på en knapp så skulle det ta åtta minuter för kärnvapenmissilerna att nå Danmark och utplåna mitt land och vårt sätt att leva. Jag visste att för ett litet land som Danmark var NATO vårt enda alternativ för att undvika att bli ockuperat av Ryssland. Så jag växte upp med den vanliga uppfattningen att NATO är en militär allians utformad för att försvara demokratiska nationer från totalitarism.

Det var inte förrän jag flyttade till Estland 2009 som jag insåg att denna uppfattning inte är helt korrekt. När jag växte upp lärde jag mig inte mycket om de tre baltiska länderna, och det berodde på att de var en del av den sovjetiska så kallade unionen och att det fanns lite information tillgänglig. Ändå visste jag att de inte alltid tillhört Sovjetunionen utan hade tvingats in i det av Stalin. Det var först när jag flyttade till Estland som jag blev medveten om hur det estniska folket hade upplevt detta. Jag fick veta att en natt i mars 1949 hade över 20 000 människor arresterats av Stalins hantlangare, stoppats in i boskapsvagnar och åkt järnväg till arbetsläger i Sibirien, de flesta för att aldrig mer höras av. Och detta var inte den enda vågen av utvisningar, med över 200 000 människor som deporterades från de tre baltiska länderna. Det motsvarar nästan tio procent av befolkningen i dessa små nationer. I princip alla som ansågs vara en potentiell risk för den ryska ockupationen deporterades för att stoppa uppkomsten av någon form av motståndsrörelse. Detta innebär att människor arresteras och döms till döden enbart misstänkta och utan någon form av rättegång. Det knackade helt enkelt på dörren vid fyratiden på morgonen, och människorna inklusive barn, kvinnor och äldre var borta. 

Hur upplevde människor i Estland detta? Naturligtvis som ett nästan outgrundligt trauma – åtminstone outgrundligt för oss från fria nationer som aldrig har upplevt något liknande. Ändå upplevde dessa människor det och ockupationen varade i nästan 50 år. Nu kanske vi har idéer om att detta orsakades av Sovjetunionen som någon amorf (strukturlös) enhet, men estländarna tvivlar inte på vilken typ av människor som ockuperade deras land och deporterade deras familjemedlemmar: Det gjordes av ryssar. Tydligen var det ryssarna som hade ansvaret för Sovjetunionen och det var de som planerade och verkställde denna omänskliga handling. Estländarna kände också att deras land var ockuperat och undertryckt av ryssarna som agerade som om de inte ansåg estländarna vara människor. De upplevde också hur deras land fördes i förfall under den ryska ockupationen. Som en person sa: "Före ockupationen var vi före Finland på alla sätt, men efter att Sovjetunionen kollapsade låg vi långt efter dem."

Resultatet av detta är mycket tydligt. Så fort Sovjetunionen kollapsade slösade esterna inte bort tid på att ta avstånd så mycket som möjligt från Ryssland. Varför? För efter 50 år av ockupation insåg de mycket tydligt att den ryska statsapparaten är ett uttryck för en brist på mänsklighet som ligger mycket under det estniska folkets mänskliga nivå. Estländarna visste att vad ryssarna gjorde mot dem inte var möjligt att de själva någonsin skulle ha kunnat göra mot andra människor. Det primära målet för ett fritt Estland var att se till att de aldrig mer skulle utsättas för den ryska statsapparatens omänsklighet. Jag säger medvetet inte det ryska folket eftersom ester har levt med de 300 000 etniska ryssar som Stalin tvångsförflyttat till Estland. Så estländarna vet att inte alla ryssar har den brist på mänsklighet som de ser i den ryska statsapparaten. 

Så vad var den främsta motivationen för att estländarna ville gå med i Nato? Hade de imperialistiska drömmar om att gå med i en militär allians och påverka hämnd på ryssarna? Nej, de ville helt enkelt bli lämnade ifred så att de kunde utveckla sitt eget land utan inblandning från sin östra granne. Och detta är min poäng. Den estniska motivationen för att gå med i NATO var rent humanitär:

• De ville inte bli ockuperade eller förstörda av den ryska militären.
• De ville inte bygga en välmående nation bara för att få de mest begåvade tio procenten av befolkningen deporterade till arbetsläger.
• De ville inte förlora sitt kulturarv och sin litteratur (estländare läser mer än de flesta andra).
• De ville inte sträva efter att bygga upp en livskraftig ekonomi bara för att få den på tillbakagång genom att det mesta av deras produktion skulle bli kraftfullt "exporterad" till Ryssland (som under sovjettiden).
• De ville inte förlora fri media och förmågan att säga sina åsikter offentligt och privat.
• De ville kunna bygga ett bättre liv för sig själva, sina barn och sin nation, och de ville aldrig att det här skulle tas ifrån dem igen.

Uppriktigt sagt, är dessa orimliga önskningar? Kan vi inte säga att de är uttryck för vad vi kan kalla grundläggande mänsklighet, den sorts mänsklighet vi tenderar att ta för given i västländer? Så, är det inte uppenbart att NATO:s expansion österut var ett uttryck för den mänsklighet som alla demokratier är baserade på?

Låt oss bara vara raka här. De gamla medlemmarna i NATO tvingade inte in någon östeuropeisk nation i NATO. De skyndade sig alla att ansluta sig så fort de uppfyllde kraven, och alla gick med av samma anledning som estländarna: De vill aldrig mer bli utsatta för den ryska statsapparatens omänsklighet och brutalitet. Att hålla människor fria från denna omänsklighet är inte ett militärt mål; det är ett uttryck för mänsklighet. 

Nu vet jag mycket väl att om jag hade skrivit den här artikeln innan Putin skickade in sin militärmaskin till Ukraina, skulle en del människor ha reagerat häftigt på att jag sa att den ryska statsapparaten är omänsklig och brutal. Men hur kan någon invända mot detta baserat på nyhetsrapporter om den ryska militärmaskinen som systematiskt riktar in sig på civila, bombar sjukhus och skyddsrum och jämnar hela städer med marken?

För de som erkänner omänskligheten i den ryska krigsmaskinen i Ukraina, föreställ er bara vad som skulle ha hänt om NATO inte hade expanderat österut. Baserat på att Putin nu har avslöjat sina avsikter, tror du att Ukraina skulle ha varit slutet? Tror du inte att när Putin hade befäst sin makt, skulle han ha tagit sig an en liten nation i taget och tvingat in dem i den ryska fållan? Och var skulle det ha slutat? Fråga det polska folket om deras erfarenhet av rysk brutalitet och om de vill bli en del av Putins Ryssland. 

Hur är det med påståendet att NATO:s expansion provocerade Ryssland och fick dem att känna sig hotade? Kan någon verkligen tro detta, nu när Putin har visat sitt rätta jag? Putin vet att NATO är en defensiv allians. Visst, han känner sig hotad av den eftersom för att attackera ett land måste han attackera alla istället för att ta över ett i taget. Men om han inte hade några aggressiva avsikter, varför skulle han känna sig hotad? NATO skapades med andra ord för att försvara humana nationer mot den ryska statsapparatens omänsklighet. Att påstå att försvara sig mot aggression är en handling av aggression, är inte meningsfullt – såvida du inte är angriparen. 

Påståendet att Natos expansion var ett misstag är helt enkelt propaganda för att splittra väst, och fram till invasionen av Ukraina var vi anmärkningsvärt splittrade och likgiltiga. Putin hade begått många aggressioner, men hade lyckats hålla dem på en nivå där vi inte kände att vi behövde reagera. Han har nu blåst bort den fördelen, och jag är imponerad av det enhetliga gensvaret. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta att vara enade och inte låta oss splittras av propaganda igen.

Övers. Powel Kontny