Fredens krigare

Omslag till original utgåva.

Om Du hamnade på den här sidan först eller av misstag så rekommenderar vi att Du, efter att eventuellt ha bekantat Dig med dess innehåll, går ”tillbaka” till startsidan ("Hem") av denna site och börjar vandringen därifrån.

Utdrag ur

Kapitel1: Den motvilliga eleven
 

Soldatens första möte med Mästare 

En soldat marscherar längs vägen. Hans svärd är vässat. Hans sinne deltar redan i slaget. Han möter en mästare och hans lärjunge. Mästaren säger: Min son, vart är du på väg med en sådan vredgad beslutsamhet?

Soldaten svarade: Fiende har attackerat vår nation. Han har förstört två av våra högsta byggnader och tog bort vår ro. Jag går för att förgöra fienden och bringa tillbaka freden!

Mästaren frågade: Min son, om fienden tog bort freden med våld, hur kan mer våld bringa den tillbaka?

Soldaten kungjorde: Det finns ingen annan väg. När fienden är förgjord blir freden återställd!

Mästaren svarade: Min son, jag märker att ditt hjärta är upprört. Det är fyllt med vrede och hat mot fienden. Kan det vara så att vreden och hatet tog bort freden?

Soldaten sade: Det är fienden som skapar vrede. När fienden blir förgjord försvinner hatet och min frid kommer tillbaka till mig.

Mästaren försökte en gång till: Min son, om din fiende förorsakade din vrede, då måste den råda över din inre värld. Skulle inte du först besegra den inre fienden innan du ska slåss med den yttre fienden? Ska inte du först finna frid i ditt hjärta innan du ska försöka bringa fred i världen?

Soldaten kungjorde: Jag kan inte finna frid innan fienden blir förgjord! Efter det marscherade han bort utan att se sig om.

Mästaren log vänligt och gick sin väg. Hans lärjunge utbrast: Mästare, han förstod inte din visdom. Han går för att möta sin egen undergång. Hur kan du verka vara så oberörd? Låt oss springa efter honom och rädda honom från sig själv!

Mästaren svarade: Min kära lärjunge, om jag lär ut inre frid, hur kan jag låta min egen frid förstöras av någon som avvisar mitt budskap?

Dessutom, medan hans kropp kan bli förgjord, ska hans själ fortsätta att leva. En dag tröttnar själen på att bringa frid genom att bekämpa yttre fiender. Den ska upptäcka den inre fienden och slutligen upptäcka fridens inre källa.

Medan vi söker hjälpa andra lära sig deras livsläxor, får vi aldrig försöka tvinga dem till någonting.

Fred kan aldrig bringas genom våld. Konflikt är frånvarande av frid. Frid kan inte bringas genom att ta bort konflikten. Yttrefred kan bringas enbart genom inre frid.

Den enda vägen att bringa fred är att vara fred där det inte råder fred. Börja med dig själv, min käre lärjunge!”

© för översättning Powel Kontny

Soldatens andra möte med Mästare

Årstider passerar, moln löper över himlavalven, växter blommar upp och vissnar, mängder med vatten strömmar genom de stora floderna till oceanerna.

Mästaren går genom torget med ett antal lärjungar. De kommer till en man med långt hår och skägg som sitter på trottoaren med en tiggarskål. Hans ena ben, från knäet och ner, saknas. Hans ansikte är förvridet av ett vredgat uttryck och han skriker otidigheter åt de som passerar utan att lägga något i hans skål. Han grymtar buttert åt de som lämnar ett mynt. Lärjungarna börjar röra sig därifrån, men Mästaren går fram till mannen:

Min son, jag ser att du har återvänt. Var du framgångsrik i ditt värv att förgöra fienden för att få freden tillbaka?

Soldaten ser upp med ett ilsket ansiktsuttryck, men hejdar sig med en glimt av igenkännande i ögonen. Han sänker sedan blicken och svarar efter en tid: ”Jag kommer ihåg dig, gamle man. Du rådde mig att inte åka. Jag skulle ha lyssnat, då hade varken min kropp eller min själ sargats...”

Soldaten börjar gråta tyst, och efter ytterligare tid fortsätter han: Fienden attackerade oss. Vår ledare kallade på oss villiga att förgöra fienden. Jag anmälde mig frivilligt, trodde jag kunde göra skillnad. Jag låg i träning många månader, men när jag sänts ut i kriget var jag oförberedd på den verklighet det innebär att döda eller bli dödad.

Detta till trots, tvingade jag mig vidare. Jag dödade min egen rädsla. Jag dödade min egen mänsklighet. Jag blev den perfekta mördarmaskinen, driven av hat mot fienden för att komma över alla barriärer. Jag blev så bra på att döda att jag kände mig oövervinnlig och aldrig kunde bli skadad själv. Men i detta fortsatta dödande såg jag sådant som ingen människa borde behöva se. Jag såg att dödandet inte alltid kunde rättfärdigas. Jag såg att i krigets dunkel dödade vi dem som inte hade attackerat oss. Vi dödade dem som bara ville leva sina egna liv på sina egna villkor, vilket exakt är det som vår egen nation sätter en ära i att tillåta sina medborgare att göra.

Jag började känna att jag lurats att gå ut i krig utan att förstå att jag bara var en obetydlig kugge i en väldig maskin. Jag började se denna politiska maskin ämnad att kontrollera världen, utan någon som helst hänsyn till alla individer som dödas och lemlästas.

En dag, när jag försökte hjälpa en skadad soldat, blåstes mitt ben bort av en fegt gillrad fiendebomb. Medan jag låg där, och trodde jag skulle förblöda, kände jag att jag hade blivit sviken av livet, av lyckan, av mitt land och av Gud. Jag förbannade dem alla.

Jag förbannade livet, jag förbannade Fru Fortuna, jag förbannade Maskinen, jag förbannade mitt land och jag förbannade även Gud.

Sedan kände jag en inre frid, och jag såg fram mot att dö. Jag kände livskraften ebba ut ur min kropp, och jag såg fram emot att smälta bort i intet. Efter att jag förlorat medvetandet plockades jag upp av en sjukvårdsenhet och två dagar senare vaknade jag upp på ett fältsjukhus utan ben och utan framtid.

Jag sändes tillbaka till det land jag föddes i, men det var inte längre mitt hem. Jag erbjöds hjälp men ingen kunde förstå vad jag hade gått igenom. Ingen kunde hjälpa mig hantera den vrede jag kände över att leva när jag ville vara död. Jag vet att jag förbannade Gud, och att han beslöt straffa mig genom att låta mig överleva, så att jag skulle genomleva många år i detta miserabla tillstånd, varken fullt ut människa eller fullt ut kräldjur.

Jo, jag var arg och jag beslöt att göra alla jag mötte lika miserabla som mig själv. Jag avvisade varje hand som sträcktes ut mot mig, och nu sitter jag här på gatan, tiggandes pengar att underhålla denna miserabla kropp som blivit till det grymmaste av fängelser. Och allt därför att ingen bryr sig.

Mitt land körs av Maskinen och den bryr sig inte om individen. Mina landsmän vill bara leva sina komfortabla liv och ha oss till att slåss för deras frihet att kunna fortsätta att göra så. Ingen bryr sig om mig, ingen bryr sig... ingen jävel bryr sig!!! Soldaten skriker åt en förbipasserande affärsman i anonym kostym.

Mästaren säger: Min son, du sa att att du skulle ha lyssnat på mig när vi träffades första gången. Kan du möjligen förstå varför du inte lyssnade på mig?

Soldaten svarar: Jag har ingen aning, gamle man. Varför talar du inte om det själv, du verkar ju ha svar på allting.

När vi sågs första gången, svarar Mästaren, var ditt sinne orubbligt fast i uppfattningen att du måste återbörda freden genom att förgöra fienden. Du var inte öppen för något jag sa. Nu är ditt sinne lika orubbligt fast i uppfattningen att ingen bryr sig om dig. Min fråga är: Är du villig att sätta den uppfattningen på prov?

Vilken uppfattning!, ryter Soldaten, det är inte någon jäkla uppfattning. Det är ett faktum! Ingen bryr sig om någon. Världen styrs av denna väldiga maskin som får alla att göra något så att de kan få något att ha för sig själva. Ingen gör något utan ett själviskt motiv, så vad är ditt motiv, gamle man?

Min son, en sak jag har lärt genom alla åren är att vad som förefaller vara fakta från ett perspektiv, kommer att te sig overkligt ur ett högre perspektiv. Jag frågar ånyo: Är du villig att sätta ditt ”faktum” på prov?

Och hur skulle jag göra detta?

Mina lärjungar och jag bor i ett enkelt ashram inte långt härifrån. Jag erbjuder dig tak över huvudet, en säng att sova i och tre mål mat om dagen, så länge du har lust att stanna.

Och vad är haken? Vad vill du ha i gengäld, vad får du från mig för att du gör det? Jag kommer inte att lyssna på någon av dina läror. Jag har redan fått min dos av psykologernas rappakalja, och inget av det har fungerat på mig. Jag är bortom all hjälp, sa de till mig, så tro inte att du kan hjälpa mig, för jag vill inte bli hjälpt, gamle man. Jag vill bara leva ut min eländiga existens tills Gud beslutar att jag lidit nog och låter det kvitta.

Kanske, svarar Mästaren med en glimt i ögat, är belöningen jag vill ha att höra dig skälla ut mina lärjungar.

Okay, svarar Soldaten, låt oss göra ett försök. Jag slår vad om att du slänger ut mig efter en vecka i vilket fall.

Mästaren och hans lärjungar hjälper Soldaten ner i sin rullstol och tar honom till ashramet där de inkvarterar honom i ett litet rum. 

Originalets titel: Warrior of Peace  

© Kim Michaels 

© för översättning: Per Johansson

Boken på engelska kan köpas här:

Som tryckt bok.

Som e-bok.


Du kan gå över nu till "Varför nationer går i krig"
Kapitel 15 ur Kim Michaels bok "Warrior of Peace"

Om Du tycker att denna text är värt att spridas kan Du dela med dig denna sida på Facebook, på Twitter, på Google+ (se möjligheter till detta i början av denna sida) eller varför inte göra det direkt per e-post till dina vänner.

OBS! Ovanstående text får återges på Internet och i periodiska tidskrifter efter författaren och översättarens medgivande. Kontakt. 

 
Vi rekommendera att Du nu väljer att läsa något ur:

Ett urval grundläggande texter av Kim Michaels